Neliö-Galleria, Uleåborg, Finland
9.1. – 2.2.2025
Minna Kangasmaas utställning lyfter fram observationer om förhållandet mellan människa och natur, den materiella världen, livskraft, förbindelsen till jorden, förgänglighet och tid – hur allt är sammanflätat.
Kangasmaas verk har börjat utforma sig ur ekon från det förflutna. Källmaterialet till verken kommer från en av hennes gamla skulpturer från år 1994. Den har funnits i en skulpturpark, där verkets sju gipsfigurer i naturlig storlek med tiden har förmultnat nästan helt. Kangasmaa har följt verkets livscykel och till slut samlat ihop de sista mossbevuxna och av naturen omformade bitarna av verket, som i tiden föreställde personifikationer av de sju dygderna. I utställningen återvänder Kangasmaa till det tidiga verkets ursprung och funderar på hur det är att vara människa – i denna tid. Det har lett henne till komplexa frågor om tro, hopp, kärlek, visdom, mod, rättvisa och måttfullhet.
Utställningen bygger på gipshänder och -fötter som blivit kvar av den förmultnade skulpturen och av fotografier, där det förgångna är närvarande, och det som en gång varit, ännu finns kvar. Verkens starka koppling till jorden beskriver något som finns överallt, något likt en metafysisk urkraft, som finns i levande processer och styr dem. Det innehåller en tanke om att materian omkring oss inte endast är passiv, rå eller orörlig, utan livskraftig, föränderlig och icke-statisk, aktivt verkande.
Kangasmaa behandlar i sin konst människans förhållande till annat existerande och hur vi använder och delar naturresurser, och hur vi behandlar andra människor, djur, växter och i allmänhet allt på denna planet, eftersom allt påverkar nutiden och framtiden. Kangasmaas verk ger både abstrakta och konkreta sätt att fundera över hurdana föreställningar människan skapar om sig själv och sin plats i världen.