Minna Kangasmaa

Elina Vieru ׀ Amanuens, Uleåborgs konstmuseum

Under åren har olika sociala intresseorganisationer och aktörer satt upp reklamsloganer längs vägarna. En av de mest minnesvärda är ”Landsbygden kan inte importeras”. En annan klassiker, ”Tag en risk – förälska dig i en finlandssvensk” väckte något mera lättsinniga associationer. I sin senaste serie arbeten Systema naturae från åren 2007–2009 tar skulptören Minna Kangasmaa utmaningen att föra in naturen i ett utställningsutrymme – inte genom materialen i sig, utan genom att det är hon som ger innehållet mening och inspirerar gestaltningen. Det ligger inte något speciellt ovanligt i att utnyttja naturen i konstnärskapet, det är ju en tematik som var och en har kunnat iaktta och erfara – och ofta i mycket positiv bemärkelse.

Kangasmaas sätt att närma sig motivet är resultatet av en flerårig process. Naturvetenskapens metod att organisera levande organismer till en logisk helhet genom morfologi och klassificering sammanförs till en bildsamling man kunde kalla kvinnlighetens kollektiva arv. Spetsblommorna virkade av metalltråd och de glansbildslika växterna skurna ur porslinstallrikar representerar den vanliga kvinnans vardagsestetik. Man kan också se undertoner av Bourdieulik konstsmak och maktens sociologi i dem, eller associera till den modernistiska konstens dekorskräck och handarbetets låga status. Där man med sloganen att förälska sig i en finlandssvensk lekfullt har tänkt sig ett beteende som avviker från normen men som kulturellt ökar diversifieringen, är det naturvetenskapliga systemtänkandet och rekonstruktionen av spetsmönster som påträffas i Kangasmaas konst en osannolik, men egendomligt välfungerande parrelation som i sina efterkommande kan se de goda generna hos båda föräldrarna.

Innan vi övergår till att närmare studera Systema naturae-seriens enskilda verk är det skäl att för en stund stanna upp vid föregående tema, nämligen Arvet efter farmor, som ingick i en utställning med samma namn i Raumo konstmuseum 2006. Karaktäristiskt för Minna Kangasmaas produktion har i allmänhet varit en temabunden utveckling och att hon gestaltar detaljerat varierade verk i större helheter. Grogrunden för Arvet efter farmor var en omfattande textilkvarlåtenskap efter konstnärens farmor där det bland annat fanns omsorgsfullt bevarade, oanvända prov på handarbetskonst, men också halvfärdiga arbeten.

I serien Arvet efter farmor (2003–2006) lyfte Kangasmaa fram de långt tillbaka liggande orsakerna till sin kreativitet genom att grubbla över dels sin egen koppling till handarbete och dels samtidskulturens inställning till konsthantverkets betydelse, tradition och nya uttrycksformer. Textilarbeten förknippas med att man ska måna om att bevara och fortsätta traditionen, vilket mycket konkret ledde till handling när Kangasmaa genom sin egen konstnärliga tolkning fortsatte och delvis också avslutade tidigare generationers strävanden. Handarbetets roll har förändrats på grund av industrins serieproduktion och mängden varor som överskrider den verkliga konsumtionen. Från att ha varit en nödvändighet har handarbetet blivit en hobby som motiveras av både slutresultatet och själva tillverkningsprocessen. Även om oron för att handarbetskunnigheten ska falla i glömska i vår teknologiserade omgivning är äkta, visar branschen å andra sidan tecken på stark överlevnadsförmåga. Enligt statistikcentralens senaste fritidsundersökning är handarbetet fortfarande den överlägset populäraste hobbyn i Finland.1 Kategorin ”Handarbete, praktiska färdigheter och hobby” toppar bloggarna i nätstatistiken, populärare än kategorierna ”Livet och vardagen” eller ”Mode, kläder och stil”.2 Den senaste tidens handarbetstrender såsom allt slags uppiffande och återanvändning, social stickningsaktivitet, pojkar som virkar mössor och stickningsgraffiti som ett uttryck för gräsrotsnivåns stadskonst har fått stor medieuppmärksamhet. Termen ’homing’ som ursprungligen användes för fenomenet då laxfiskarna stiger upp till den plats där de föddes för att leka och som numera används för sådant man sysslar med hemma och för gör-det-själv-arbete, vittnar enligt framtidsforskarna om att närgemenskapens betydelse växer som motkraft till extremindividualismen.

Inom konsthistorien har det urgamla bandet mellan kvinnan och handarbete varit ett objekt för feministforskarnas kritiska läsning under de senaste fyrtio åren. Kvinnokönets deterministiska koppling till handarbete har hindrat kvinnorna från att snabbt, eller rentav helt och hållet bryta sig in som yrkesmässigt beaktansvärda individer: från och med 1800-talet marginaliserades konstutövande kvinnor av konstnärsgemenskapen som ansåg dem vara självupprepande och anonyma; de ansågs göra småhändiga handarbeten och därmed jämförbar dekorationskonst. Enligt tidens stereotypi kunde kvinnokönet som dominerades av känslor, kroppslighet och en privat sfär inte nå upp till det manliga, rationella och abstrakta tänkandet – med andra ord till den kompetens som krävdes för att göra riktig, kanoniserad konst. Samma forskare har framhållit att kopplingen mellan kvinnlighet och handarbete fortfarande delvis är orsaken till det könsrelaterade maktförhållandet inom konsten.3 Genom att ta en gång i tiden ringaktade motiv, material och metoder som modell för upplevelser, handling och kunskap som demokratiserar konsten, har samtidskonstnärerna å andra sidan bidragit till att luckra upp motsättningen mellan finkultur och vardagspraxis. 4

De enskilda verken i serien Arvet efter farmor fick sin gestaltning från textilarbetenas bastyper: kvinnodräkter, vävskedsband, lapptäcken och virkningsmönster. Verken är emellertid i huvudsak gjorda av hårda material såsom metall, betong och bitar från trasiga porslinstallrikar som fästs på murbruk. Medan Kangasmaa arbetade sig igenom temat konstaterade hon att hon vuxit ur handarbetsproblematiken, även om spetsmönster fortfarande ingår i hennes senaste serie Systema naturae. Spetsmönstrets nära koppling till växtvärlden har lett konstnären vidare till att undersöka hur människans förhållande till naturen är uppbyggt på ett mera allmänt plan.

Såpass olika fenomen som handarbetenas spetsmönster och det klassificeringssystem för levande organismer som utvecklades av Carl von Linné i Systema Naturae (1 upplagan 1735) har gett Kangasmaa ett verktyg med vilket hon kan granska systemtänkandets analogier. Det förra representerar mikrohistorisk tyst kunskap, det senare vetenskapens systema super story. I verket Queen Anne's Lace – Original Copy (2009) grubblar Kangasmaa över kravet på ett konstverks originalitet och autenticitet. En växtpopulation virkad av elapparaters spoltrådar breder ut sig över en vit scen och döljer ett komplicerat nätverk av referenser. Spetsmönstrets motiv är lånat från den vildväxande moroten Queen Anne's Lace’s (lat. Daucus carota) hundlokaliknande blomställning, mönstret har modifierats och brett ut sig med hjälp av ett otal händer och modellböcker. En forskare har döpt växten enligt ett känt spetsmönster och en skulptör har humaniserat naturen genom ett handarbete så att det har blivit en del av den mänskliga verkligheten. Verkets underrubrik Original Copy bekräftar att installationen både upprepar något redan existerande och skapar något unikt. Konstverk har sin upphovsman, naturfenomen har det inte – om man inte talar om Gud med religiösa begrepp eller om ekosystemet som föder sig själv med vetenskapliga termer. Konstverket presenteras som på en scen, vilket understryker att det inte är fråga om en naturlig natur utan om ett konstruerat och konceptualiserat tillstånd där människan utnyttjar naturen som en estetisk erfarenhet. Det värde människan ger naturen som instrument utesluter ändå inte möjligheten att man uppskattar naturen för dess egen skull utan att tänka på de fördelar den ger människan.

I den flerdelade betongreliefen Greenwashed Detail I (2009) återkommer samma spetsliknande mönster i form av finstämda upphöjningar på de separata delarnas yta och i hela verkets komposition. Kangasmaa har byggt upp kompositionen på ett för henne själv typiskt sätt genom att gå från detaljerna till helheten. Utöver de tre delarna som verket består av kan man ana en fjärde: den utgångsfigur som är den drivande motorn från vilken elementen har lösgjort sig och dit de skulle kunna återgå. Samtidigt illustrerar verket hur de olika delarna då deras inbördes förhållande är rätt skapar balans, harmoni. Den stora reliefen som har satts ihop i utställningsutrymmet bit för bit har också beröringspunkter med de österländska kulturerna, speciellt med den islamska ornamentikens överdådiga tradition.

Betongen, som är ett platsiskt material med vilket det är lätt att upprepa detaljer, har varit ett av Minna Kangsamaas favoritmaterial sedan 2005 då hon gjorde mosaikreliefen Tillväxt som procentkonst till Patamäki grunskola. Kangasmaa fascineras av materialets associationsmångfald; dialogen mellan det brutala och sköna, beklämmande förortsbyggen från förr, samtidsarkitekturens måleriska betongminimalism och den offentliga konstens hållbarhetskriterier. Betongen är inget naturvänligt material – namnet på detaljen Greenwashed syftar inte bara på den industriella åtgärden, kopparsulfittvätt som gett den gröna färgen, utan också på människans fallenhet för att dölja missbruk, olägenheter och konflikter med skenbara metoder. Verket för betraktarens tankar till skönhetens dilemma; skönhet är inte automatiskt bra och eftertraktansvärt, utan kan också ha en narcissistisk yta, en andefattig och fruktlös dimension.5

Man kan närma sig naturen från verktygets eller egenvärdets synpunkt, även om gränsen inte alltid är alldeles klar. De ekologiska, ekonomiska och estetiska aspekterna på naturens skönhet eller på landskap är centrala grunder när det gäller värdering. Man kan tänka så här, att människan i allmänhet accentuerar naturens värden i en annan ordning än naturen själv skulle göra. Naturens ekologiska värde beror på de värden människan ger och på naturens egna värden och de kan indelas i fyra grupper: artens utseende, artens nyttoaspekt för människan, artens funktion i ekosystemet och hur sällsynt eller hotad arten är. Högst uppe i den utseendebaserade rangordningen, det vill säga artestetiken, stoltserar stora, håriga eller fjäderbeklädda växtätande djur, färggranna fåglar och blommande växter. Följande i rang är stora, håriga eller fjäderbeklädda rovdjur, och därpå följer motsvarande mindre djur. Längs nere på listan ligger den artrikaste gruppen, insekterna och andra ryggradslösa djur, som konstaterats vara ”små kräk som snurrar jorden”.6

Av de estetiskt mest framgångsrika arterna åtnjuter de blommande växterna bildkonstens speciella beskydd, men från skönhetssynpunkt är det i viss mån svårt att bedöma växter. Ett allmänt faktum är att ju vackrare blomma, desto mera uppskattad är växten. Å andra sidan är också mindre ståtliga växter livsviktiga för hela det ekologiska systemet på grund av assimileringen.7 Författaren Markku Envall har konstaterat att även om det finns blommor av olika utseende är ingen av dem ful: blommorna fanns före skönheten; skönheten blev deras gemensamma nämnare. Skönheten är endast en abstraktion, en extraktion, av naturen.8

Minna Kangasmaas tvådelade verkhelhet Woodland Lace (2009) öser också den ur spetsliknande föreställningar, men inte från blommorna utan från lövverkens, kvistarnas och trädtopparnas fraktala klorofylltyll. Verkets första del består av ett bord gjort av en spånskiva med levande yta och på detta ligger en bok man kan bläddra i. Boken handlar i text och bild om ett imaginärt Woodland Laces Collection 2010, vars kollektion hör hemma i olika skogstyper såsom välvårdad naturskog, regnskog eller fridlyst urskog. Idén till verket fick konstnären i Künstlerhaus Schloss Wiepersdorf i Tyskland, där hon arbetade ett halvår i ett konstnärsresidens 2008. Skogarna där varierade från tynande kulturskog till rekreationsområdenas majestätiska lövträdsåldringar, vilket inspirerade henne till att fatta kameran och ta tusentals bilder snett uppåt med himlen som bakgrund. Kangasmaa har sagt att hon iakttog och valde fokus i den omgivande verkligheten på basis av vad som fastnade på näthinnan, snabbt och också intuitivt. Lövverkskollagen ger därför intryck av upprepande och reproducerande efterbilder av bländverk, både optiska och andliga.

Den andra delen av verket Woodland Lace består av två kontrasterande element: en av wc-pappersrullar uppbyggd cellformation som påminner om insektens fasettöga, och en knölig trädstamstorso som hänger i luften. Från varje elektrifierad wc-pappersrulle öppnar sig en impressionistisk transparang; luftens, ljusets och bladgrönskans manifest. I verket Woodland Lace har Kangasmaa använt sig av ett trämaterial som inom skulpturen anses vara mera naturnära och endemiskt men i en mindre livskraftig, produktifierad form: faner, papper, kartong och material som av naturen själv ledsagats till exitus. Den intressantaste snyltgästen i den i övrigt estetiskt vårdade installationen är den knöliga stammen. Konstnären är själv litet förbryllad, men också entusiastisk över den. ”Det här är en ny riktning för mej som jag inte ännu är mogen att kommentera. Ett är ändå säkert, att jag inte vill att mina verk enbart skall upplevas estetiskt eller konceptuellt.” Naturen är i sig oändligt varierande och något som vid första anblicken kan förefalla meningslöst eller fult, finner sin plats i naturens stora system. Död och förfall hör till naturens kretslopp på samma sätt som födelse och blomstring.

Den knöliga stammen i verket Woodland Lace och en annan antiskulptur, Greenwashed Detail II (2009) av betong, påminner till sin lekamlighet om den japanska bhutodansens minimalistiska, groteska och öppet obestämda formspråk, som baserar sig på både teknik- och improvisationsbaserade övningar. Bhutos filosofiska utgångspunkt är att se människan som en del av naturen, fulhet och skönhet, det undermedvetna och medvetna som en helhet.9 Precis som det ursprungliga namnet på bhuto, ”Ankoku butoh” fritt översatt betyder ett steg mot mörkret, underjordisk, oklar; en obestämd jordstock som trivs i dunklet föder en blommas skönhet, undervisar bhutopedagogen Ken Mai.10 Greenwashed Detail II består av en tillplattad struktur med förfallna kanter som ligger på golvet och som saknar behag, skicklighet eller ens betydelse. Ändå finns där något mycket rörande; i den fabrikstillverkade, anonyma ytan kan man urskilja fördjupningar efter konstnärens knän, alldeles som om hon hade knäböjt där för att se sin egen bild i betongens spegel. Ytterligheterna flyter samman och spegeln viskar: du är vacker och ful, en fjäril och en nattsvärmare. Fritt enligt Friedrich Schiller: ”Det allra största, allra högsta du söker kan naturen lära dig. Vad det är utan egen vilja ska du vara genom din vilja”11

Källor

Muntliga källor
Intervju med Minna Kangasmaa 8.2.2010.

Elektroniska källor

Laakso, Saara, 2009. Buton ydintä etsimässä. http://www.liikekieli.com/kolumniesseet

Collanus, Miia, 2009. Käsityöblogit edelleen suosiossa. http://tavantakaa.blogspot.com

Tryckta källor

Envall, Markku, 2009. Mikä keisarin on. WSOY, Juva.

Haapala, Arto – Oksanen, Markku (red.), 2000. Arvot ja luonnon arvottaminen. Gaudeamus Kirja, Yliopistopaino, Helsinki.

Järvinen, Kari (red.), 2000. J.W. Goethe – Kasvin muodonmuutos. Biodynaaminen yhdistys ry. Tammer-Paino Oy, Tampere.

Kontturi, Katve-Kaisa, 2006. Feminismien ristiaallokossa. Keskusteluja taiteen ja teorian kytkennöistä. Eetos-julkaisuja 3. Tampereen Yliopistopaino Oy – Juvens Print, Tampere.

Ojanen, Eero, 2001. Kauneuden filosofia. Kirjapaja Oy, Hämeenlinna.