Minna Kangasmaa

Veikko Halmetoja ׀ bildkonstkritiker

De traditionella handarbetsteknikerna och temana ingår numera som en del av samtidskonstens breda palett. Så har det inte alltid varit. Handarbete, isynnerhet kvinnornas traditionella handarbete har fått ett arrogant bemötande. När det dekorativa var bannlyst kunde man inte se att broderi, virkning eller knyppling kunde vara instrument för konstutövning.

Minna Kangasmaa för i sina verk starkt fram handarbetstraditionen. Hon använder den som råmaterial och nöjer sig inte med att endast kopiera. Hon närmar sig ämnet på olika sätt. Hon kan använda sig av traditionell teknik, men ersätter bomullsgarnet med koppartråd i sin virkning. Ibland utnyttjar hon endast handarbetenas urgamla, dekorativa mönster och upprepar dem till exempel i betong. Spetsmönster är ofta tagna från naturen. De följer med matematisk noggrannhet sitt eget kalkylmässiga mönster. Kangasmaa har letat reda på spetsmönstrens ursprung och kommer i sina verk närmare naturen än de spetsar hon hade som modell. På så sätt framhåller hon dialogen mellan handarbete och natur.

Vid sidan av handarbetet behandlar hon också mera omfattande sådana teman som i traditionens historia kunde kallas kvinnokultur. Beträffande naturbilderna är det framför allt estetiken hon är intresserad av.

Kangasmaa har fotograferat trädtoppar och av fotografierna har hon gjort en tidskrift med glansiga sidor. På bilderna kunde trädtopparna lika väl presentera säsongens tygkollektion. Man skulle i hastigheten kunna tolka tidningen som en kritik mot modets ytlighet, men Kangasmaa är ingen gnällspik. Hon är milt förstående när det gäller skönhetslängtan. Hon låter bilderna tala för sig. Naturens formspråk inverkar så starkt på dekoren i den vardag som omger oss att det inte blir några konflikter. Det faktum att naturen är nära oss alla är ett av hennes centrala budskap.

Idén att estetik kan återanvändas är viktig för Kangasmaa. I sina senaste verk har hon skurit ut figurer som kopierar naturen från gamla porslinstallrikar. När dekoren tagits från sitt sammanhang är den inte nödvändigtvis längre vacker. Det blir vanskapta former och torftiga förenklingar. När figurerna tas bort bildas porslinsavfall: ett fint, sandliknande pulver som Kangasmaa också ställer ut. Därigenom framhävs hur viktig dekoren är. Tar man bort dekoren blir det kvar en vit yta. Samtidigt påminns man emellertid om att många av våra naturtillgångar är ändliga och någon gång tar också råmaterialet för porslin slut. Porslin kan inte heller återanvändas på materialnivå; man kan inte göra nya tallrikar av det såsom man kan göra glas av glas. Kangasmaa ger materialet nytt liv och påminner dessutom om dess begränsning. Hon är en skulptör vars arbetsmetod utgår från innehållet. Naturbilder och bearbetning av handarbetstraditionen förenar hennes verk.

Konstverken är ibland väldigt olika varandra beträffande både form och material. I sina skulpturer får hon in mycket innehåll i ytorna. Ofta gör hon reliefer eller bygger upp skulpturens form på annat sätt så att den blir underkastad ytan. Samtidigt underkastar sig formen innehållet eftersom den dekorerade ytan är deras innehåll.